En vecka i djungeln

Trekking

En vecka i djungeln

820 kilometer non stop, till fots, på cykel, i kajak, klättrande och simmande. Det svenska multisportlaget AXA-adidas åkte till Costa Rica i jakten på medaljerna i historiens tuffaste multisport-VM. Men tävlingsresan blev långt ifrån spikrak.

En timme sedan start
Vägarna störtar ner i en dal tät av vit dimma. Laget slänger sig hejdlöst ner för backarna på MTB-cyklarna. De jagar. Från starten vid gränsen Costa Rica/Panama har de gjort ett tidigt misstag, tappat tid.

– I hope we don’t hit them, säger vår chaufför när vi trängs längs med cyklisterna längs de branta grusvägarna.

Det blir aldrig som man tänkt sig. Det är den enda regeln vi har i den här sporten.

Fyra dygn kvar
– När det gör som ondast måste man gå ihop i laget. En kort samling där man konstaterar att det känns som helvetet på jorden. Man går igenom vad man har för plan, sen kör man igen.

Mikael Lindnord och John Karlsson har sovit första natten i San José. De har tränat och tävlat multisport tillsammas i många år och vet vad som väntar när det brakar loss om några dagar. Förra gången de tävlade i Costa Rica för tre år sedan slutade det med vinst. Och en efterföljande sjukdom som varade månader.

– Det blir aldrig som man tänkt sig. Det är den enda regeln vi har i den här sporten, säger Mikael.

Nu är det dags för Costa Rica igen. Med sig har de Anders Widegren, som gör multisportcomback efter åtta års paus, och Jo Williams. Hon är från Nya Zeeland och blev inringd med kort varsel när det visade sig att ordinarie lagmedlemmen Jenny Hansson inte skulle hinna bli frisk från influensan.

Adventure racing, multisport, är uthållighet när det är som vidrigast. Fyra personer per lag. Gemensam start och ett antal moment längs vägen. Först i mål vinner. Man sover när man vill, man äter när man vill. Det är enkelt att formulera. Det är svårare att förstå vad den egentligen innebär.

Tio timmar sedan start
– Byt om snabbt nu!
Det har varit kolsvart i sex timmar när laget rullar in mot floden. De ligger 5:a.
– Vi har kört jättehårt. Det var sjukt tekniskt, är allt Mikael hinner säga medan han skruvar loss hjulen och pedalerna på den leriga cykeln. Kajakerna pumpas, vattenflaskorna fylls. I den ena lådan ligger flytvästarna, i den andra skorna. Samtidigt en påse Ahlgrens bilar för snabb energi.

Himlen är stjärnklar och floden är svart. Härifrån är det sju mils paddling till den lilla staden Rincon. De känner konkurrenterna flåsa dem i nacken. Fyra lag ligger före, över 60 efter. Men tävlingen har knappt börjat. Innan solen är uppe igen kan förutsättningarna vara förändrade.

Paddling i Golfo Dulce

Nä, det var en fruktansvärd sträcka. Vi har paddlar allt vi har i tolv timmar. Den här tävlingen kommer bli episk, vi är redan helt slut. Det är jordens jävla misär.

24 timmar
”Pongo, you promised a tough race! It’s not hard enough!” Mikael skämtar med tävlingsledaren Alexander ”Pongo” Baker om att han har gjort banan för enkel. Men ögon som kisar och tänder som blottas vittnar om att det gör ont nu.
– Nä, det var en fruktansvärd sträcka. Vi har paddlar allt vi har i tolv timmar. Den här tävlingen kommer bli episk, vi är redan helt slut. Det är jordens jävla misär, säger han samtidigt som han får ner några tuggor frystorkad mat i munnen.

Men ”Pongo”, han njuter. Han har planerat för VM:et i Costa Rica i fyra år och vill ordna historiens hårdaste multisporttävling. Från starten gränsen till Panama ska de tävlande ta sig via Stilla Havet på västkusten, Karibiska havet på östkusten och gränsen till Nicaragua i norr.
– Ju värre ansiktsuttryck på de tävlande, desto nöjdare är jag. Då vet jag att de kommer titta tillbaka på en bra tävling. Om det är hårt stannar det länge på den mentala hårddisken.

Mikael Lindnord är lagkapten för laget.

30 timmar
Paddlarna och flytvästarna åker upp på ryggen, tillsammans med ryggsäckar med ombyte, vatten och tävlingsmat. Till fots ska de ta sig från en havsvik till en annan. Cikadornas intensiva sång brusar i bakgrunden samtidigt som solen sjunker snabbt. I Costa Rica är det mörkt drygt 12 timmar per natt. Sträckan är kort, men kort betyder inte alltid lätt. Nästan tusen meter måste de klättra uppåt, innan nedförsbackarna tar fart. Deras skor är blöta från timmar på havet.

När de kommer ner mot nästa byte är fötterna redan svullna och skrynkliga som russin. Skavsåren börjar smyga sig på för John.
– Vi underskattade den här sträckan, trodde att den skulle vara ganska lätt.

De ska paddla igen nu. Än har de inte lagt sig ner för att vila. Frågan är hur länge de ska klara sig utan sömn.
– Efter den långa trekkingen, säger Anders och skrattar. Men han menar inte allvar. För dit är det flera dagar kvar.

Anders Widegren fyller sin vattenflaska i ett vattendrag.

72 timmar
Paddlingen genom mangroveträsken är betydligt svårare än väntat. Här växer träd och buskar ihop i slingriga konstellationer, och tidvattnet förvandlar nu och då kanalen till lera. De har fått lyfta kajakerna flera gånger med leran upp till knäna. Laget har oflyt i dubbel bemärkelse.
– Hade vi kört 50 meter längre fram hade vi hittat rätt, säger John.

Istället tvingads de lägga sig och vila med en silverfilt över sig. I väntan på att vattnet ska stiga.

Paddlingen tar nästan 45 timmar och det är dubbelt så länge som de hade räknat med. Vattnet och maten de har med sig räcker inte långt. Strömmen är så hård de sista kilometerna och laget beslutar sig för att dra kajaken längs vägen in mot växlningen. De är hungriga och törstiga när de närmar sig civilisation igen. Arrangören har förlagt växlingen vid gräsmattan bredvid ett lokalt hotell. I den lilla restaurangen beställer laget pizza och många flaskor Fanta Exotic. De sköljer av sig saltvattnet med en vattenslang.

Jag hatar det här nu, så känns det.

John är besviken. Felbesluten under natten har gjort att de tappat placeringar.
– Vi tänkte paddla en liten flod, men när vi kom dit var det omöjligt att ta sig igenom på grund av lågvattnet. Vi väntade i flera timmar på högvattnet, men när det väl kom var det ändå för lerigt. Vi fick paddla säkert 12 kilometer runt. Med rätt beslut hade vi kunnat vara trea, säger John.

Det känns mentalt jobbigt, speciellt eftersom laget brukar vara med i tätdraget.
– Jag hatar det här nu, så känns det, säger John.

Sista biten på den tuffa paddlingen väljer laget att dra kajaken längs vägen.

80 timmar
Färden går uppför. De ska egentligen cykla, men ofta får de kliva av och bära cyklarna genom lera och branta sluttningar. Anders Widegren fyller vattenflaskan i ett vattendrag och häller i några vattenreningsdroppar. För att få i sig tillräckligt med vatten är enda alternativet de floder de passerar. Anders är den enda i laget som fyller sin flaska här. Det ska visa sig bli avgörande.

Vi har gjort ett försök, men man kan inte vara omänsklig. Att ta med Anders på den här sträckan hade varit totalt omdömeslöst.

Cykling upp mot den obligatoriska vilan.

John Karlsson

90 timmar
Anders mår dåligt. Det smutsiga vattnet har börjat säga sitt och magen säger ifrån. Yrseln blir påtaglig. Laget har kommit fram till ”mid-camp” där de måste stanna i minst fyra timmar. Nästa sträcka är banans tuffaste. Den tar dem 3 819 meter upp, över Costa Ricas högsta berg Cerro Chirripó. Men hit kommer de aldrig att komma.

Anders vaknar upp, ser sig omkring, börjar plocka ihop sin utrustning. Men han kan inte koncentrera sig. Laget ser direkt att något är fel.
– Vi låter honom sova, medan vi fixar grejerna, säger Mikael.

En timme senare är han uppe på benen igen, går ett varv runt den stora gympasalen av betong. Det är svajigt. Det känns som att han seglat över världens alla hav i enorma vågor och samtidigt halsat en flaska sprit, berättar han. John skakar på huvudet och sveper fingrarna framför halsen, som en gest för att det aldrig kommer att funka.

Tävlingsläkarna ger honom dropp. Samtidigt börjar andra lag lämna byn San Gerardo, för att ge sig upp mot högre höjder. Räddningshelikoptern på fotbollsplanen utanför signalerar om att den kommande sträckan är svår. I samma veva bestämmer laget att resan måste ta slut här.
– Vi har gjort ett försök, men man kan inte vara omänsklig. Att ta med Anders på den här sträckan hade varit totalt omdömeslöst, säger Mikael.

Att bryta är en besvikelse. Mycket förberedelse ligger bakom att överhuvudtaget ta sig till start.
– Samtidigt får man inte ha för stor stolthet i att aldrig bryta en tävling. Det är inte något femkilometerslopp vi ska springa. Vi ska ut i vildmarken i upp mot tre dygn där det knappt finns någon chans till räddning, säger John.

Deras fötter är skrynkliga som russin efter dagar i fuktiga skor. Skinnet släpper. Skavsåren växer. Kroppen fläckas av eksem och variga småsår. Allt sådant kan man klara av, enligt John. Men när man blir sjuk, då spelar det ingen roll hur mycket man kämpar och sliter.
– Man kan inte bara trycka bort att man spyr och är magsjuk, då står man still. Om viljestyrkan inte kan ta över smärtan, då går det inte att fortsätta.

Anders Widegren mår sämre och sämre.

Anders Widegren får dropp, och i samma veva bestämmer laget att äventyret är över.

En vecka och 27 minuter
Lag ”Thule” kör mot VM-guld. Det står klart när de sätter sig i gummibåten för en sista forsränningen ner mot målet. Jacky Boisset får stöd av sina lagkamrater för att ta sig ner mot floden. Väl i båten intar han sovposition. Han orkar inte längre föra laget framåt.

Folk applåderar och hurrar när de kommer till stranden. Laget är glada och skrattar. De är äntligen här. Samtidigt kan Mimi Guillot inte hålla tårarna tillbaka – halvsnyftandes pratar hon med folk de sista femhundra meterna mot mållinjen på fotbollsplanen i den lilla byn Puerto Viejo.
– Under loppet känns det som att man aldrig kommer nå målet, för det är så hårt hela tiden. Och när vi nu upptäcker att vi är här känns det som att hela kroppen vill gråta, säger hon.

Det blir lagets andra VM-guld. De bärs direkt från mållinjen in till läkartältet.

Epilog
VM i multisport är ett äventyr på den absoluta gränsen. Av 60 startande lag klarade bara 17 sig igenom fulla banan på 815 kilometer. 34 lag plockades från tävlingsbanan men fick fortsätta på en betydligt kortare bana. Nio lag bröt tävlingen av olika orsaker – skadade armar och knän, sjukdomar, sönderkörda fötter, utmattning. Många lämnar i besvikelse över att ha startat ett lopp som de aldrig fick chans att fullfölja. Men det är också det som är sportens charm. Bara de som verkligen klarar av det är lämpade att stå på startlinjen.

Jag skulle när som helst kunna ta över smärtan som segrarlaget kände för att vinna ett VM-guld. Smärta är kortsiktigt. Ett VM-guld är för alltid.

Mikael Mattsson har forskat om multisport på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm. Han säger att det är svårt för vanliga människor att sätta sig in i just hur tuff en multisporttävling är.
– Det är utanför mångas begreppsuppfattning. Att tävla i sju dygn låter mycket, men det är svårt att förstå just hur mycket det är. Den som normalt springer en mil förstår att fyra mil är jobbigt. Men det är svårare att greppa åtta mils löpning, följt av timmar av cykling och paddling. Man måste flytta sina referensramar för att kunna förstå utmaningen.

När de tävlandes kroppar så småningom återhämtar sig tittar de framåt mot nya utmaningar. Nästa år går VM i Ecuador. Mikael Lindnord tillsammans med laget satsar alltid mot vinst.
– Jag skulle när som helst kunna ta över smärtan som segrarlaget kände för att vinna ett VM-guld. Smärta är kortsiktigt. Ett VM-guld är för alltid.

Malin Andersson

Fakta: Vad är multisport?
Uthållighetsidrott med tonvikt på mountinbike, löpning och paddling. Lagen måste navigera sig framåt själva. VM-banan i Costa Rica var 815 kilometer lång och innehöll även forsränning och repmoment. Fyramannalagen startar samtidigt. Lagen bestämmer själva när de äter och när de sover. Först i mål vinner. Olikt vissa andra sporter tävlas inte VM i landslag. Sverige hade tre lag med på startlinjen.

AXA-adidas VM-lag:
Mikael Lindnord, Örnsköldsvik
Anders Widegren, Stockholm
John Karlsson, Hjo
Jo Williams, Nya Zeeland

Comments are closed