Drömmen om den stora skrällen

Drömmen om den stora skrällen

I en tid där framgång är synonymt med rikedom i fotbollens värld finns det fortfarande platser där de små lagen kan drömma om en tid i rampljuset. Möt Stourbridge på vägen mot det omöjliga i FA-cupen.

Det är tisdag kväll i Burnham några mil väster om London. Det är match i Southern League och bara de närmast sörjande är på plats. 15 personer bildar en bortaklack bakom ena målet. De blå stolarna på huvudläktaren ekar tomma. Missnöjet blir större och större bland bortafansen ju längre matchen går.
– Ref, your awful! ropar någon bakom målet och sedan följer en hel vers med barnförbjudna fraser.

Vi kommer vara över 750 personer i Stevenage på lördag

Det är en viktig match för Stourbridge. Om de vill hänga med i toppen och i kampen om uppflyttning. På andra sidan står ett lag som de borde ta poäng emot. När en lång boll ser ut att ge Stourbridge ett friläge är bortaklacken på helspänn, men den iskalla vinden som stört både lagen och publiken tar tag i bollen och chansen dör ut. Istället gör Burnham 2-0. En spelvändning avslutas med ett skott som går in via stolpen och målvaktens händer. Luften går sedan helt ur bortalaget. Efter matchen samlas de båda klubbarnas styrelserepresentanter i ett rum och det är så trångt att man kan undra om det var någon annan publik på plats i kväll. Nästan allt går i Burnhams blåa färg. Det bjuds på mackor och förfriskningar. Det finns kaffe, te och flera olika ölsorter. Det finns något för alla. Eller nästan alla:
– Ni har inte en whisky?
Den huttrande mannen nöjer sig till slut motvilligt med en mugg te. Han heter Hugh Clark och är klubbpresident i Stourbridge Football Club.
– Vi kommer vara över 750 personer i Stevenage på lördag, lite annorlunda än det här, säger han och blickar ut genom fönstret.

Hugh Clark har svept sitt te och satt sig på en av de blå stolarna i rummet. Lördagen han pratar om är FA-cupens andra omgång. Stourbridge har lottats borta mot Stevenage. Det är en speciell match. Det är andra gången i klubbens 137-åriga historia man har nått den andra omgången och precis som för två år sedan ställs man mot Stevenage. Fem matcher har Stourbridge vunnit för att ta sig till den andra omgången. Motståndarna har i sin tur bara behövt vinna en och normalt sett ska det vara klasskillnad mellan de båda lagen. Det skiljer fyra divisioner.
– Vi förlorade med 3-0 senast. Jag minns att vi höll ut i 60 minuter, men Stevenage var iskalla och stressade inte upp sig, minns Clark mötet för två år sedan.
I den nybyggda läktarens katakomber finns en pub. Mellan ett gym och några omklädningsrum. Här sitter spelare och ledare i de båda lagen och återhämtar sig efter matchen. Gary Hackett sitter vid bardisken omringad av sina assistenter. Det har gått nästan en timme sedan slutsignalen och den hetlevrade tränaren har lugnat ner sig något. Besvikelsen lyser igenom, men han lär inte ha några som helst problem att ladda om:
– Vi har rest mycket på senaste tiden, så nu får spelarna några dagar att återhämta sig, så det blir ingen träning innan lördag.

Stourbridge supportrar var många och högljudda under matchen mot Stevenage.

Det är torsdag och bara två dagar kvar till årets match. Stourbridge håller extraöppet i puben på deras anläggning. Fansen ska få en sista chans att köpa biljetter till lördagsmatchen. Det finns också möjlighet att träffas över en öl eller två. Alla som kommer in på puben går fram till en man som sitter i hörnet och antecknar. Han får samma fråga gång på gång:
– Har ni några biljetter kvar?
– Bussbiljett eller matchbiljett? svarar han.
Mannen heter Jim McComish och han driver klubbshopen som ligger vägg i vägg med puben. Det handlar om ideellt arbete. Han ska precis inleda ett möte med bussbolaget som ska ta klubbens fans till Stevenage. Mötet drar ut på tiden. McComish försöker hålla igång tre konversationer samtidigt. Utöver mannen från bussbolaget samtalar han med folk i lokalen och någon i telefonen. När han lägger på suckar han djupt:
– Att folk inte kan vara ute i tid någon gång. Sista kvällen och folk har inte köpt biljett än.
Det ringer igen. När han lägger på den här gången låter han gladare:
– Buss nio rullar! utbrister han och återgår sedan snabbt till sina papper. Vänner som vill sitta i samma buss måste få göra det och han behöver därför placera om i bussarna.

Lokalmedia är på plats för att prata med några av spelarna och när lagets skyttekung glider in i lokalen avbryter Jim McComish sitt arbete och ropar:
– Hoppas du har på dig dina målskytteskor på lördag!
Luke Benbow flinar och gör tummen upp innan han försvinner in i ett annat rum.

Det är fantastiskt att 750 personer åker två och en halv timme i buss för att se ett gäng deltidsspelare.

FA-cupmötet mellan Gateshead och Oxford rullar på skärmarna i lokalen. För några av klubbens spelare kommer lördagsmatchen vara den största matchen de någonsin får spela. Några kommer gå vidare och spela i en högre division, andra blir kvar eller slutar när de skaffar familj. Det är verkligheten för en klubb som inte har möjlighet att skriva proffskontrakt med sina spelare. Men det finns en tjusning med det också.
– Det är fantastiskt att 750 personer åker två och en halv timme i buss för att se ett gäng deltidsspelare. De betalar dessutom 20 pund, vilket är det dyraste man någonsin behövt betala för att se oss, säger Hugh Clark.

Klubbpresidenten Mr Clark har anlänt nu, två timmar försenad. När han får se matchtröjorna och slipsarna som tagits fram till matchen skiner han upp än mer. Eftersom motståndarna också bär röda och vita dräkter kommer Stourbridge att spela i ett nytt bortaställ. Gul tröja med gröna ärmar och gröna kortbyxor. Alla klubbens representanter, från ordförande till busschaufförer ska också bära den skrikiga gröngula slipsen som är framtagen till matchen.
– Det är elva mot elva och jag tror det här laget har en skräll i sig, säger Hugh Clark när han till slut slagit sig ner vid ett bord mitt i lokalen.
Han om någon borde ju veta. Nu är han förvisso klubbens president, men han är också en livslång supporter till föreningen. I 65 år har han varit på klubbens matcher. Han har sett det mesta, bra tider, tuffa tider och de senaste tio åren under tränaren Gary Hackett.
– Vi har mycket att tacka Gary för. Han har verkligen höjt statusen på den här klubben.

I och med att fotbollen i England börjat handla mer om pengar och resurser har det blivit svårare för de mindre klubbarna att hävda sig i cupspel eller fullborda sina egna ”Åshöjden-sagor”. Pengarna tenderar också att hamna där pengarna redan finns och flera representanter för Non-League-klubbar (Klubbar under den engelska fjärdedivisionen) har protesterat. Även Clark har en åsikt:

– Jag tycker att mindre klubbar borde få vara med och dela på alla de pengar som kommer in i fotbollen i dag.

Grannklubben West Bromwich kom på nionde plats i Premier League förra säsongen. För den bedriften fick man in knappt 50 miljoner pund i TV- och prispengar. I tredje omgången av FA-cupen går dem och de andra Premier League-klubbarna in i turneringen. Ett möte med någon av giganterna i engelsk fotboll skulle betyda mycket för en klubb av Stourbrigde storlek.
En match mot till exempel Arsenal skulle ge oss så mycket pengar att vi skulle kunna hålla den här klubben levande länge. Ja för alltid om vi investerar dem på rätt saker, säger Clark.

Pengar som Arsenal inte skulle behöva bry sig om. En plats i åttondelsfinalen i Champions League ger dem hundra gånger mer. Det har dessutom blivit en större skillnad mellan de mindre och de större klubbarna under fjärdedivisionen. Innan ligapyramiden gjordes om och serier lades till var Stourbridge bara en division från det som kallas ”The league”. På den tiden behövde man de andra klubbarnas godkännande för att få bli insläppt. Nu behöver man bara en godkänd ekonomi och arena. Och en topplacering såklart. Arenan har tidigare varit ett problem för Stourbridge. Det har inte varit helt uppskattat från utomstående att man delar arena med en cricketklubb. Det råder inga som helst tvivel på att om man ansökt om uppflyttning så hade de andra klubbarna sagt nej till deras förfrågan. Nuförtiden finns även serierna Conference och Conference North/South mellan Stourbridge och ligan.
– Jag har inga tvivel om att vi skulle få ta steget upp i dagsläget. Det är inte samma syn på delad arena längre, säger Hugh Clark.
Förlusten på tisdagskvällen till trots, här tror man verkligen på sin trupp och på sin tränare. En uppflyttning är inte alls osannolik. Något spel i de högsta divisionerna lär det dock inte bli. Inte utan kapital utifrån. För de större klubbarna handlar de första omgångarna av FA-cupen bara om att undvika skrällar. För en klubb av Stourbridges storlek handlar det om pengar som är viktiga för att fortsätta utveckla föreningen. De senaste årens cupframgångar har lett till att man byggt upp en egen ungdomssatsning, något som i princip inte funnits tidigare. Man har nu 15 ungdomslag. Klubbens nuvarande ordförande heter Andy Poutney. Nu blickar han ut över juniorträningen som pågår:
– I framtiden vill vi ha egna akademispelare i truppen. Det har vi inte nu.

Det är en halvtimme till avspark. Solen lyser. Utanför arenans pub har fansen samlats. De allra flesta runt arenapuben är Stourbrigdesupportrar. Jim McComish, mannen med mobiltelefonen är något mer avslappnad än när han organiserade bussar:
– Jag tror vi kan få till ett oavgjort resultat och omspel på hemmaplan. Kan vi bara hålla 0-0 fram till halvtid så kan det gå.
I den första halvleken syns ingen klasskillnad mellan lagen. Varje gång en bortaspelare kommer rättvänd på Stevenages planhalva vädrar man mål.
– Come on Luke! skränar någon i folkmassan.
Hemmaförsvaret har stora problem med skyttekungen. Hans sätt att täcka bollen på imponerar. Gång på gång tvingas försvararna sparka ner honom. Han trivs bättre i dagens solsken. Det syns. Stourbridge är närmast ett ledningsmål. Ryan Rowe får stå helt omarkerad i straffområdet, men en fin reflexräddning från hemmamålvakten hindrar honom den gången. Det går ett sus genom hela bortaläktaren. Det här kanske kan gå? Ramsorna ekar från den slitna läktaren:
– Stourbridge! Stourbridge!

Försvaret har inte sett lika imponerande ut som övriga laget och för tredje gången på kort tid står en Stevenagespelare omarkerad i straffområdet. Den här gången gör han inget misstag. Nu hörs hemmafansen för första gången. Tvåan kommer några minuter in i andra halvlek. Nu blir det jobbigt. Det är klart för de flesta hur det här kommer att sluta och efter att Stevenage ökat till tre och fyra noll börjar fansen fokusera mer på motståndarmålvakten än på det egna laget. Trots nederlaget stannar fansen länge efter slutsignalen för att hylla laget. En kille springer in på planen. Vid straffområdeslinjen vänder han och tar sats mot läktaren igen. Han glider på knä, med händerna i skyn. Ivrigt påhejad av fansen. Sedan fångas han in av vakterna. Roligare än så blir det inte för publiken i dag, men man är stolta över sitt lag.

I Stourbridge drömmer man vidare. Tredje gången gillt är garanterat klyschan man kommer använda.

Johannes Andersson

Comments are closed