Framtiden för svensk fäktning


Klicka på bilden för demonstration av de olika fäktningsstilarna.

Framtiden för svensk fäktning

Olympiska spelen är drömmen för många unga idrottare. Men vägen dit och tiden som krävs för att bli bra är det inte alla som känner till.

Solen steker över centrala Los Angeles sommaren 1984. Inne i teaterbyggnaden där finalen ska gå av stapeln inom några minuter är pisterna utrullade på scenen. De är åtta fäktare kvar i final. De står omgivna av funktionärer i smoking kvällen till ära. Den ende svensken i final möter den regerande världsmästaren i värja. En italienare.

Det drar kallt över tårna när man tar av sig skorna vid entrén till Göteborgs fäktklubb. På tredje våningen i de gamla industrilokalerna i Gårda ligger, det man lite klyschigt skulle kunna kalla, Anton Kimfors andra hem. Det är långt kvar till OS 2024 då Anton skulle var i den perfekta åldern för att vinna med en kombination av rutin och fysik. Nu tränar han för Vigor challenge som går av stapeln i februari. Det är världens största tävling på värja.

– Målet står alltid på guldplatsen men det är en väldigt hård tävling, säger Anton.
Efter ett par minuter i den kyliga lokalen har tårna nästan domnat bort helt. Pisterna, eller banorna om man så vill, är uppmålade i blått som kontrasterar mot det i övrigt beigea vinylgolvet. Längs den ena långsidan sitter det resultattavlor men jämna mellanrum. En för varje pist. De är elektroniskt kopplade till fäktaren och registrerar träffar. Under tiden vi står och pratar hörs ett frenetiskt pipande från tavlorna.

– Jag spenderar mer vaken tid här än hemma skulle jag tro, säger Anton på lite blyg Göteborgska, så där som 16-åringar från Göteborg pratar, samtidigt som han gör en kort men svepande rörelse med handen som för att markera att det är träningslokalen han menar.

IMG_8701

Anton känner sig inte på topp den här träningen som är den första efter en tävling i Köpenhamn helgen innan

Vi tar en titt in i köket som ligger vägg i vägg. Där sitter hans klubbkamrater och väntar på att dagens träning ska börja. Anton brukar också sitta i köket och läsa läxor och äta mat mellan träningarna. Sen tränar även hans flickvän Patricia fäktning här. Då brukar han bli kvar efter träningarna ännu längre än han borde.

Han blir ju helt förkrossad

Hemma är han inte heller borta från fäktningen särskilt länge. Hela familjen är involverad i fäktklubben på ett eller annat sätt. Mamma Marina är med i styrelsen, pappa Klas är ekonomiskt ansvarig i västsvenska fäktförbundet, lillebrorsan Simon fäktas och lillasyster Sara fäktas även hon. Så runt köksbordet de kvällar han faktiskt är hemma blir det mycket prat om den anrika sporten.Inne på kontoret sitter en av Antons tränare. Coach Martin Roth Kronwall. Bakåtlutad i kontorsstolen med ett snett leende som bryter av skäggstubben. Genom, dörren som står på glänt, hör man ett uppsluppet surr av röster från träningsloklen. Det är femton minuter kvar till träningen ska börja. Han lägger armarna i kors över den blå jackan av prassligt tyg med Göteborgs fäktklubbs emblem på vänstra bröstet. Han är en del av ett tränarkollegium på GFK. Analysen över Antons fäktarpsyke är ganska hård med tanke på den ringa åldern.

– Han blir ju helt förkrossad, men det är för att han inte förvantar sig att förlora.Coach Martin har varit en av tränarna som Anton haft sedan han började i sju-års åldern. De har jobbat mycket med den psykologiska delen av Antons fäktningsträning. Och han menar att förväntar man sig att förlora kommer man göra det också. Det är därför han hellre ser att någon gråter över en förlust än skriker och blir arg. Men framförallt hjälper han Anton att samordna skolan och fäktningsträningen så att han ska klara av båda. Man kan inte leva på fäktning och man måste klara skolan menar coach Martin.

– Anton är jätteduktig och kan gå hur långt som helst, säger han nöjt. Han är en jättetalang.

Båda Antons föräldrar är psykologer och de pratar väldigt mycket om hur viktig den psykologiska delen av sporten är. När man kommer upp på seniornivå är alla bra tränade både fysiskt och tekniskt så det hänger mycket på det psykologiska. Då är det bra att Anton är väl förberedd redan nu menar coach Martin.Coacherna kallar sig gemensamt för ett tränarkollegie vilket innebär att de delar på ansvaret för alla fäktare inom föreningen. Coach Martins uppgift är att se till så att skolan och fäktningen fungerar bra tillsammans. Coach Henrik är den som håller i gruppträningarna. Och varje tisdag tränar Anton teknik ensam med coach Nick.

– Att vara tränare är ungefär som ett föräldraskap, säger han. Man måste släppa dem mer och mer ju äldre de blir. Och Anton har varit farligt nära att sluta för att vi hade lite för bråttom och då gällde det att backa undan och låta honom växa in i det igen.
Utanför fönstret till kontoret som vetter mot träningslokalen börjar det droppa in föräldrar som ska hämta sina barn som börjat i nybörjargruppen. Ljudnivån höjs och glada röster hörs genom glaset.

– Det är bra att ha höga målsättningar och det är bara sunt tycker jag att man vill vinna OS, säger han. Men samtidigt tror jag att väldigt få människor förstår hur mycket som krävs för att komma dit och hur mycket de offrar avslutar coach Martin.

 

IMG_8739

Anton får in en av många träffar på motståndaren under kvällens träning

Björne Väggö kommer ihåg de dagarna på en amerikanska västkusten 1984 som om det vore igår. OS-medaljen i silver från den sommaren i hänger på idrottens museum i Göteborg. Han vet vad som krävs för att ta sig till den absoluta toppen.

Björne bestämde sig för att OS var målet när han var 15 år gammal. Det var hans bror som fick Björne in på fäktningsspåret i tioårsåldern. Under en period var det brodern som var den duktige och vann junior SM bland annat. Men Björne lade ner mer tid och var mer ambitiös med sin träning och det resulterade tillslut i en andra plats i OS.

– Två timmar om dagen i femton år brukar man säga att det krävs för att bli riktigt bra på något, säger Björne. Tiotusen timmar är vad man måste lägga ner.

Björne var 29 år när han fick sitt OS-silver och nog lade han ner tid på sin fäktning. Han körde 10 pass i veckan samtidigt som han läste till civilingenjör på Chalmers. Som fäktare tjänar man inga pengar så studiestödet fick även bli sponsor till fäktningskarriären. Med OS-målet i sikte kämpade Björne på. Framgångarna tillskriver han dels sin egen ambition men även att han fick möjligheten att träna under en sexårsperiod med världens bästa värjfäktare i det svenska landslaget, som tog guld i de olympiska spelen 1976 i Montreal. I slutet av 1970-talet och början på 80-talet hade Sverige flera stora framgångar i fäktning och var världens bästa nation i paradgrenen värjfäktning. Den senaste OS-medaljen var det dock Björne som tog 1984.

– Det var ju en glädje att vinna silvret, säger han. Det kändes inte som att jag förlorade guldet. Men jag minns att jag hade svårt att sova ett tag efter. Det var en omtumlande upplevelse och väldigt fina minnen. Jättestarka upplevelser, fortsätter Björne.
Fäktning är en liten sport som bara lever upp under sommar OS. Efter Björnes silver fick sporten ett uppsving i Sverige men har på senare tid hamnat i skymundan igen. Enligt Björne skulle sporten behöva mer publicering och framför allt en folkkär profil för att den ska växa. En fäktningens Zlatan om man så vill. Kanske blir det Anton Kimfors som blir den personen. Även Björne håller med om att Anton är en jättetalang. Men entusiastisk röst förklarar han att Anton har bra tempo som det kallas. Man skulle kunna jämföra det med en fotbollsspelares bollsinne.

– Jag hoppas att det blir OS för honom, men det är hårt, säger han. Fortsätter Anton i tio år till kan han nog bli riktigt, riktigt bra.

OS84 - bild 4

Björne Väggö med silvermedaljen från OS 1984

Björne är en drivande kraft i tävlingen Vigor challenge. Det är världens största fäktningstävling på värja. I år är det tioårs jubileum för tävlingen som hålls i Göteborg i början på februari. 700 deltagare från 40 länder kommer vara där.

Anton sitter på en låg träbänk av furu och hämtar andan. I lokalen hörs värjor som piskar mot varandra. En lukt av instängd svett ligger som en osynlig men klibbig dimma i lokalen. Coach Henrik som hållit i träningen idag har valt en lite lättare träning med mycket fäktning. OS finns hela tiden i tankarna hos Anton. Men det långt kvar till dess. Steget till seniorfäktare är stort. Ska man bli duktig måste man ut på världstouren. Då måsteman minst ha 100 000 kronor att lägga på sin sport under en säsong bara i resor. Dessutom måste man ha sin egen utrustning. Bladet till en värja kostar tusen kronor och de gå lätt sönder om de böjs åt fel håll eller om fäktaren gå in för hårt.

– Det finns inga pengar att tjäna som fäktare om man inte får stöd från SOK, säger coach Martin med en ton som både Björne och Anton får när de pratar om stödet från Svenska olympiska kommittén. Att det är en nästan omöjlig dröm.

Jag är väl en jävla vinnarskalle

För att få så pass mycket stöd från SOK att man inte måste jobba eller plugga för att kunna försörja sig måste man vara med i topp och talangprogrammet. Det finns ett antal kriterier för att komma med i det. Antingen ska man bedömmas ha potential att vara med och strida i toppen om fyra till åtta år eller så ska man visa att man har medaljkapacitet under ett VM. Eller så ska man visa att man kan konkurrera om en åttonde plats på ett OS. Luddiga kriterier och för en liten sport som fäktning är det svårt att få utrymme bland alla andra sporter. Dessutom är fäktare som bäst när man är runt 30 år gammal och då ska man ha behövt stöd under minst tio år för att kunna bli bra. Det finns helt klart ett moment 22.
Anton har funderat på att åka till USA. Där kan man få fäktningsstipendier när man går på college. Men han är tveksam till hur han ska göra. Anton vill bli läkare och det är en lång utbildning.

– Åtta år i ett annat land känns som ett väldigt stort steg för mig att ta, säger Anton. Det kommer om det kommer och man får kämpa på och se hur långt man kommer fortsätter han och rycker på axlarna.
Känslan av att Anton Kimfors är nästa stora namn inom svensk fäktning är påtaglig i den kyliga lokalen i Gårda. Han har en familj, inte bara i blodsband, runt sig som stöttar honom. Hur lång han tar sig är upp till honom. Men en sak är han säker på.

– Jag är väl en jävla vinnarskalle, säger han med en stort leende.

Anders Ryttarson Törneholm

Fäktning

Comments are closed