Bergsjön Boys

 

 

George på planen redigerad

Bergsjön Boys

Har du hört talas om Bergsjö IF:s 87:or? För tio år sedan var de dubbla finalister på Nya Ullevi. Talanger från hela Göteborg vallfärdade till fotbollsfamiljen med elva nationaliteter och ett språk. Vi har träffat rektorn för livets bästa skola, tittat på gamla klassfoton, och funnit en förlorad favoritelev.

Utanför fönstret växer en ojämn, lerig gräsplan utan kritade linjer. Här inne står George Boulos och blickar ut. Han står tyst, stilla, med blicken koncentrerad på planen.
– Denna gräsplanen ger mig så sjukt mycket rysningar. Alla timmar jag tränat och slitit här.
I sex år tränade och slet George Boulos här, som målvakt för Bergsjö IF:s pojkar -87. Idag är han 26 år och tillbaka på Bergsjövallen för första gången på två år.
Han ser sig om i samlingsrummet i klubbstugan. Träbyggnaden som utifrån sett limmar bra med bilden av den amatörklubb Bergsjö IF faktiskt är. Slitna fasader som en gång varit vita, ett gult klubbmärke på gaveln som färgats brunt av hösten. Men insidan kontrasterar mot utsidan. Högt upp på väggarna står ett åttiotal pokaler uppradade på några vägghyllor. 53 utav dem är deras, den gyllene 87-generationen.
– Där har du Gothiapokalerna. Här har vi några pokaler som vi vann nere i Italien, Brescia. Sen har vi tredjeplatsen i Nike Cup, det var svenska kvalet till Champions League för ungdomar. Jag tabbade mig som fan i semifinalen. Efteråt fick jag veta att jag hade ett synfel.

Sedan den dagen visste jag att jag hade en ny familj.

George kom till Bergsjö IF som tioåring. Han började tidigt drömma fotbollsdrömmar och sökte sig till laget för att spela med de bästa i Göteborg. Av prissamlingen att döma valde han rätt. Att komma ny till ett lag kan annars vara svårt, särskilt som målvakt. Det var det inte för George. Redan från början kände han sig som hemma. Han minns sitt första träningspass när tränare Baruffaldi presenterade honom för lagkamraterna:
– ”Här har ni er nya målvakt, er nya stjärna”. Sen kom lagkaptenen Marko fram, vi kallade honom ”Il capitano”, och hälsade mig välkommen. Sedan den dagen visste jag att jag hade en ny familj.
Minnet av Georges fotbollsfamilj lever kvar även i det andra samlingsrummet i klubbstugan. Väggen till vänster innanför dörren har tapetserats med gamla tidningsurklipp. George läser rubrikerna högt för sig själv: ”Bergsjö IF till pojkallsvenskan”, ”Bergsjö IF tar steget upp bland de stora”. Han tystnar och stirrar rakt ut i luften. Det går tio, femton sekunder.
– Det är helt otroligt egentligen. Vi var bara ett kompisgäng från Bergsjön. Ändå visste alla vilka vi var. Det minns de säkert fortfarande. Om du frågar 25-åringar i Angered, Gamlestaden, innerstaden, till och med storklubbarna i hela Sverige. Alla minns oss.

George vid väggen redigerad

Bland tidningstapetens artiklar sticker en rubrik ut ur mängden: ”Ett riktigt Göteborgslag med lirare från 11 olika nationer”. Texten lyfter fram Bergsjö IF som ett lyckat exempel på integration inom idrotten. I laget fanns bland andra Julio från El Salvador, bröderna Abel och Robel från Eritrea, Bijan från Kurdistan, Henrik och Johan från Sverige, Elvir och Ilir från Kosovo, Renzo från Chile, Tim som var kvarts italienare, kvarts brasilianare och hälften norsk. Och så George själv, från Libanon.
– Tidningarna gillade att skriva om det där med att vi var från olika länder, men vi tänkte inte på det. Det enda språk vi brydde oss om var bollens. Den har ett eget språk, ingen behöver tala för bollen, den talar för sig själv.
Georges blick fäster åter på tidningsurklippen. De flesta handlar om hela laget, men det finns en artikel med honom på bild. Han ler först lite snett, som om han inte vill visa den. På bilden gråter han, omfamnad av en lagkamrat. Rubriken lyder ”Målvakten nära bli hjälte: Vi har aldrig någon tur”.

Det är den 21:a Juli 2002. I omklädningsrummet på Nya Ullevi laddar 15-åringarna från Bergsjö IF för sin största match i karriären. Det är final i Gothia Cups P15-klass, den svåraste åldersgruppen i världens största ungdomsturnering. Lag som Bordeaux, FC Köpenhamn och Brommapojkarna har slagits ut längs vägen. Häckens Daniel Larsson, Högaborgs Imad Khalili och tidigare lagkamraten Andres Vasquez, numera Blåvitt, får nöja med sig att titta på.
George känner adrenalinet pumpa när han laddar tyst för sig själv. Det är ett gott tecken. Precis som han hört Ajaxstjärnan Zlatan säga behövs adrenalinkickar för att prestera på topp. Lagkaptenen Marko, ”Il Capitano”, går runt och klappar om lagkamraterna. Det brukar vara livligt i omklädningsrummet, men den här dagen behöver tränare Baruffaldi inte höja rösten.
– Glöm att det här är en final pojkar. Gå ut och spela för varandra. Det spelar ingen roll om ni vinner eller förlorar. Ni är ett gott gäng. Jag kommer vara stolt över er ändå.
Ute på planen är det 25 grader och strålande sol, på läktarna sitter 15000 åskådare. Bergsjöns gula flaggor svajar i vinden och någonstans bland hejaramsorna hör George sitt eget namn skrikas.
Laget ställer upp sig bredvid de portugisiska spelarna från storklubben Benfica. Efter att den svenska nationalsången spelats joggar George ner till sitt straffområde för att hinna med sin ritual innan avspark. Han faller ner på knä, gör korstecknet tre gånger och önskar sig själv och sina lagkamrater lycka till.

Kollage Bergsjön 2

Benfica har ett av Europas bästa ungdomslag, med ett kombinationsspel som de flesta svenska lagen bara kan drömma om. Deras nummer tio har en sagolik teknik, rykten säger att han redan tränat med Benficas seniorlag i portugisiska högstaligan. Ändå leder Bergsjö med 1-0 i halvtid. Tidigt i andra halvlek kvitterar portugiserna och slutet av matchen blir ett bombardemang mot George i målet. Han står för sju, åtta kvalificerade räddningar och ser till att matchen går till straffar. George räddar den första straffen och ser ut att bli hjälte. Så blir det inte. Två lagkamrater missar sina straffar och Benfica vinner. Efter matchen faller George ner i gråt. En journalist är snabbt framme och frågar hur det känns:
– Jag fattar inte att vi aldrig kan ha någon tur, säger George besviket.
Lagkamraten Bijan Ghaderi försöker trösta:
–Han har räddat oss genom hela turneringen.
George gråter ut i Bijans armar. Han är otröstlig, veckan därpå kommer han göra slut med sin tjej i ren affekt. När låten Campione går på och portugiserna kliver upp på podiet spelar det ingen roll att Bergsjö IF får det största jublet från publiken. George vet nämligen en sak som varken hans tränare eller lagkamrater ännu känner till. Detta ska bli hans sista match med familjen.

I sitt villakök i Björlanda stryker Adele Baruffaldi med fingret över ett fotoalbum. Det är fredag eftermiddag och på fredagar är hon ledig från jobbet.
– Det var längesen någon ville höra om Bergsjöns 87:or. Förr var det vanligare, vi fick mycket uppmärksamhet på den tiden.
Bilderna sitter i kronologisk ordning. På första sidan ser man bilder från den första träningen. Små knattar med knälånga, gula tröjor. Sex år tidigare, 1988, hade Adele kommit till Sverige med sin norske man och nyfödde sonen Tim. De hamnade bland miljonprojektshusen i Bergsjön och när Tim var fem år ville Adele att han skulle börja spela fotboll. Det saknades ett lag i hans ålder så hon startade upp ett lag med överåriga spelare.
– Jag var utbildad idrottslärare i Italien och hade fastnat för den schweiziska pedagogen Jean Piagets tankar om utvecklingspsykologi. Han menade att barn utvecklar sin intelligens genom att leka mycket i ung ålder.

Adele fick några bollar och ett ”lycka till” från klubben. Vanligtvis tränar knattelag en till två gånger i veckan. Bergsjö IF:s knattar tränade fem pass, redan från början. Men de gjorde mer än att bara spela fotboll. Adele lärde pojkarna att simma, ofta spelade de innebandy, och ibland träffades de bara för att leka. Anledningen till att Adele tror så starkt på Piagets pedagogik har sin förklaring. På universitetet i Turin hade hon haft en lärare som var översättare till Piagets böcker, men framförallt hade hon sett med egna ögon hur väl barn utvecklas när de får leka mycket. Hon växte nämligen upp i en by utanför Bahia i norra Brasilien, med en brasiliansk mor och en italiensk far, där hon bodde sina första tio år i livet.

Man utvecklas mer på gatan än i en lägenhet.

IMG_7372 – Du vet, säger hon. Brasilianska fotbollsspelare har bäst teknik i världen. Och vad gör de? De spelar fotboll hela dagarna, men inte enbart. De är utomhus, de klättrar, de kryper. Det är det som gör att de är kompletta, rent motoriskt. Sen får de fantasin också, de måste ta rätt beslut för att överleva och klara sig på gatan. Man utvecklas mer på gatan än i en lägenhet.

För att ändå vara ett lägenhetstätt område, långt från gatorna i Brasilien, upplevde Adele att det fanns många barn i Bergsjön som tillbringade dagarna på gården.
Redan från början fanns det många talanger i laget och efter månader av lek och träning segrade de i sin första turnering. Sedan vann de sju till. På raken. Första nederlaget kom under en cup i Italien då de kom trea. Den gången spelade det mindre roll. Den gången var det äventyret till Italien som var vinsten. Genom Adeles kontakter i Italien fick de chansen att resa utomlands årligen och möta internationellt motstånd.
–Vi representerade Sverige när vi åkte utomlands, trots att alla hade olika ursprung. Innan matcherna hissades den svenska flaggan på arenan. Det förenade oss, gav lite stolthet. Sen var det ett äventyr bara att resa också. Någonting att se fram emot för pojkarna, säger Adele.

Bergsjön lagbild 1

I takt med framgångar och ålder började fler spelare utifrån att intressera sig för Bergsjö IF. Nya killar tillkom, bland dem tioårige George Boulos. George och sonen Tim blev goda vänner och han var ofta hemma i Adeles kök, inte sällan med skolböckerna på samma plats som fotoalbumen ligger uppslagna. Han hade aldrig något vidare läshuvud, men att försumma skolan var ingenting som Adele tillät. På kylskåpet i köket sitter två magneter med den brasilianska flaggan. Ingen italiensk.
– Men jag skulle lika gärna kunna ha en av varje. Jag är lika influerad av bägge kulturerna. Det brasilianska i mig gillar hur barnen får leka, det italienska har gett mig lusten att studera. Jag har försökt att överföra båda de sakerna till pojkarna jag tränat. Men skolan skulle alltid gå först. Det är svårt att bli proffs, men utbildning har man alltid nytta av.

Vi hade en speciell kontakt, jag och George.

Adele plockar fram en bild på George och några lagkamrater. De sitter samlade runt en TV som visar Oliver Kahns ryggtavla. VM 2002, final mellan Tyskland och Brasilien, gissar hon. På väggarna sitter två skyltar med italiensk text. Adele säger ingenting, men hon ler.
– Gemenskap, säger hon bara.
Hennes finger vandrar vidare och stannar återigen på en bild på George.
– Vi hade en speciell kontakt, jag och George.

Kollage Bergsjön 7

George första två-tre år i laget var Adeles bästa tid som tränare. De fortsatte åka till Italien, de fortsatte att vinna. Vid sidan av planen såg hon pojkarna växa ihop till en familj. Aldrig såg hon ett handgemäng, sällan hördes hårda ord. I skolan klarade de flesta godkänt i alla ämnen.
Bergsjö IF hade blivit ett lag som alla motståndare respekterade, som många talanger ville tillhöra. Men i takt med att nya hyllor spikades upp för pokalsamlingen skulle hon få svårare att behålla sina spelare, i synnerhet George.

Storklubbarna kan alltid göra som de vill.

De diskuterade ofta hans framtid. Hennes åsikt var att han skulle stanna kvar tills han blev 17-18 och sedan bli ungdomsproffs i Italien. Men George hade bråttom. Han hade anbud från Blåvitt, Häcken, Brommapojkarna och en rad utländska klubbar. Att han hade bestämt sig för Häcken redan innan den där finalen mot Benfica kände hon inte till. Tre veckor efter finalen kom han ner till gräsplanen på Bergsjövallen för att ta farväl. Han kramade om Marko, ”Il capitano”. Han kramade om Bijan, Tim och Adele. Och han grät.
– Jag var kanske lite besviken på George, men framförallt var jag besviken på Häcken. Storklubbarna kan alltid göra som de vill. Jag utbildade honom i sex år, men fick ingenting tillbaka. Inte en krona. Hade vi bara fått några tusenlappar så hade vi kunnat använda det till fler resor eller andra roliga saker för hans lagkamrater.

Adeles mungipor har åkt ner. Hon drar en djup suck och pekar på ett foto på Voluntas Spoleto, en av de italienska samarbetsklubbarna, som fostrat Andrea Pirlo.
– I Italien är det vanligt att storklubbarna hjälper småklubbarna. Att de köper en spelare när han är ung, låter honom spela kvar med sina lagkamrater som han känner i några år och sedan plockar honom mot en ersättning när han är mogen. Det gynnar alla.
Året efter nederlaget mot Benfica blev det ny finalförlust, då mot IFK Göteborg. Året därpå gick de till semifinal, utslagna av Högaborg.

Idag tränar inte Adele något lag. Idag är hon idrottslärare på Slottsbergsgymnasiets särskola. Efter att 87:orna värvats till större klubbar, en efter en, tog hon över ett nytt lag från grunden, pojkar -97. Men när historien upprepade sig för två år sedan så tröttnade hon. Hon var less på att viga sitt liv åt att fostra spelare åt storklubbarna. Och hon var uppgiven för att hon inte litade på att de kunde förvalta hennes guldklimpar av högsta karat.

Kollage Bergsjön 6

Brev från Göran Persson

Det är tomt på Bergsjövallens leriga gräsplan. George måste snart gå till jobbet. Han jobbar natt på ett gruppboende som habiliteringsassistent. Satsningen på fotbollen lade han ner för sex år sedan. Sejouren i Häcken blev bara ettårig. Efter att en två år äldre målvakt fick sparken från klubben så blev han orolig för sin egen framtid. ”Kan de kicka honom kan de kicka mig”, tänkte han.

Det var inte samma sak att komma hit då. Det enda som fanns kvar var planen.

Via en moster i Italien kom han i kontakt med Como i Serie B där han tillhörde juniorlaget i två års tid, innan en korsbandsskada satte stopp för drömmarna. Då lade han ner elitsatsningen. Sedan dess har han bara spelat i lägre divisioner i olika Göteborgslag, senast för Bergsjön 2011.
– Men det var inte samma sak att komma hit då. Det enda som fanns kvar var planen.
Han tittar ner och väger långsamt mobiltelefonen i sin hand.
– Du vet, sen du ringde igår blev jag sittandes i soffan där hemma. Min fru har sett mig ledsen många gånger, varje gång frågar hon mig samma sak,”Vad är det nu? Är det fotbollen?”, då svarar jag alltid att det är det. Jag ångrar många saker. Jag ångrar att jag gick till Häcken så tidigt. Familjekänslan som fanns i Bergsjö IF hittade jag aldrig tillbaka till. Adele var som en extramamma för mig. Kanske var det därför jag aldrig lyckades? Jag förlorade tryggheten.

Det var fler än George som hade svårt att lyckas efter åren i Bergsjö IF. När en av lagkamraterna, Yasin, var på semester i Spanien för några år sedan så kom det fram en gammal motståndare och hälsade. De bytte några ord om var fotbollsvägarna burit dem. När Yasin berättade att ingen i laget nått elitnivå kunde killen inte tro sina öron. Yasin, som inte kände igen killen, blev dock inte förvånad när han fick höra att han spelade i Blackburn och landslaget. Så liten skillnad hade det varit mellan spelarna i Bergsjö IF och Högaborgs Martin Olsson.

Utanför klubbhuset står ordföranden Kurt Larsson och bommar igen. Om någon timme kommer de yngsta lagen för att träna, då är han där och låser upp. George frågar hur det går för ungdomslagen nuförtiden, om det är några nya gyllene generationer på gång.
– Fotbollssugna barn kommer det alltid finnas. Att få någon förälder att ta över ett lag och engagera sig på riktigt, det är det värre med. Får vi inte föräldrar som ställer upp i framtiden, då kommer vi inte ens kunna starta nya lag.
Kurt försvinner iväg och vi går med långsamma steg mot parkeringen. George berättar att han ofta faller i gråt när han tänker på sin gamla familj. Att han lider med Bijan och med Marko, ”Il capitano”, som heller aldrig slog igenom. Att det är sorgligt att inga nya barn får ha Adele som tränare. Det finns dock en tröst, både för honom själv, för Adele och för lagkamraterna.
– Jag har en fantastisk fru, jag har ett jobb och har redan haft ett eget företag. Mina lagkamrater studerar på Chalmers och läser till läkare, mer än halva laget har akademisk utbildning idag. Vi kanske inte lyckades med fotbollen, men vi lyckades i alla fall i livet, som människor, litegrann.

Mattias Åsén

Comments are closed