Ping Pong-sionärer

Ping Pong-sionärer.

Pingis är någonting de flesta av oss lätt kopplar ihop med fritidsgårdar och matcher hemma på köksbordet.
Inne i regementsbyggnaden vid Kviberg är det dock andra bullar, här samlas pensionärerna tre gånger i veckan för att spela och mäta sig mot varandra.
Men det viktigaste är inte att vinna, det är att ha roligt, tillsammans.

Ping pong, ping pong, ping pong.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka går bollarna i den gamla röda tegelbyggnaden, det är måndag morgon och träningen är i full gång.
Ping pong ping pong ping pong.
– Ibland blir det slagräkning, när vissa av de här gubbarna har stått och bollat i över tio minuter bestämmer man sig för att det måste komma ett avgörande inom de kommande tolv slagen annars förlorar man poängen.
Ulla Dovblad åker i maj på sitt tolfte världsmästerskap i veteranpingis, den här gången till Aukland på Nya Zeeland. Men alla är inte här för att jaga medaljer. För vissa är det bara skönt att ha någonstans att gå.

Svettlukt och nybryggt kaffe är det första som möter näsan i den stora öppna lokalen. Utmed ena väggen står en halvtom hylla med dammiga pokaler och medaljer. Ulla och Hans Westling sitter vid ett bord i fikarummet och småpratar, bredvid Hans stol står ett par kryckor. Han är opererad och har fått en ny höftled. Omkring sitter folk stillsamt och tar en paus i spelandet, en korg med bullar passas runt och en liten burk där alla lägger en tia var. Det är vad det kostar att spela pingis här ett tillfälle i veckan, men då ingår kaffet.Ulla har som bäst en femteplats i veteranmästerskapen sedan tidigare och varken Hans eller Ulla tror på att Sverige har några medaljchanser vid nästa veteranmästerskap. Som bäst blir det en plats i åttondelsfinalen, resten av världen har helt enkelt kommit ikapp Sverige och blivit för bra. Men det viktigaste är inte att vinna.

– Ja, om vi som inte vinner så mycket inte var med skulle det ju inte bli några tävlingar, skrattar Ulla.

testklarulla2

För de flesta som spelar här har inga ambitioner om att vinna Veteranmästerskapen eller ta guld i någon tävling. Det är just de där stunderna under veckan där man kan träffas, prata gamla minnen, ta en kopp kaffe och bara komma ut och möta människor, det är det som är det viktiga. Ljudet ekar i lokalen.

Vid ett bord längre bort i hörnet av fikarummet sitter några och pratar om just det. Lars Lagerqvist hustru Vivianne är borta i Oskarshamn för operation och villan där hemma står alldeles tom.
– Ja, men jag måste komma ut och röra på mig lite bara, det är lite enformigt där hemma, lite trist ibland, man har ju så lite kontakt med folk nu för tiden sen man blev pensionär, förresten är det många nya här?
Han blickar ut genom fönsterväggen mot pingisborden.
– Jag vet inte, skulle inte tro det. Svarar någon vid bordet.
Lars fortsätter:
– Det ser ut att vara mycket folk.
Ulla som hört vad de pratar om flikar in från vårt bord.
– Det är nog informationen om hjärtstarten, det var ju genomgång på hur man använder defibrillatorn på morgonen.
Lars nickar långsamt och hörnbordet fortsätter sitt samtal. Och såhär är det för många, de tre gångerna under veckan man kommer hit är så mycket mer än bara träningen och spelandet, det är gemenskapen. Depression är den vanligaste psykiska sjukdomen hos personer över 65 år. Det är vanligare med psykiska besvär än demenssjukdomar hos äldre och risken ökar med åldrandet. Nästan en tredjedel av äldre utan demens lider av någon form av psykisk sjukdom. Forskning sammanställd vid Sahlgrenska sjukhuset har visat att fysisk ansträngning bland äldre minskar risken för att insjukna i depressioner, någonting som Hans poängterar:

– Rent hälsomässigt är det bra och det är en väldigt social företeelse, för vissa är de här dagarna heliga och ett sätt att ge innehåll, vissa är här varenda gång. Och för de som leder föreningen är inga dagar fredade, lokalen är öppen varenda måndag, onsdag och fredag året runt. Även om påsk eller julafton skulle råka krocka med någon av de heliga pingisdagarna.

Ping pong ping pong ping pong.

Någon går runt med en lista i köket som man kan skriva på om man vill vara med på den årliga julfesten, någon slår på en kanna kaffe till.
88 namn står uppskrivna och Ullas är ett av de längst upp. På förra julfesten var det tema ”Snövit och de sju dvärgarna”, då utsågs Yngve Brink-Wall lite skämtsamt till Toker. Yngve började nämligen spela pingis som 93 åring. Man är aldrig för gammal för att vara nybörjare.
I våras gick Yngve bort, 97 år gammal, en av föreningens äldsta medlemmar någonsin.
– Det var så fint, Yngve kom hit och blev kompis med honom, han som står där borta.
Ulla pekar ut över de välfyllda pingisborden på ett bord längst bort i hörnet där en äldre herre i gul pikétröja står och spelar, han rör sig långsamt fram och tillbaka vid bordet från höger till vänster.
Ping pong ping pong ping pong
– Han är ju nittio år så de två gick ju på Åbytravet tillsammans och ut och åt och han hämtade honom med bilen, han köpte en ny bil så att de två kunde komma ut och göra saker. De fick varsin sådan gul piké sponsrad från Peugeot berättar Ulla. De var två äldre herrar som träffades över ett pingisbord och en kopp kaffe och blev bästa vänner.

klar33

Plötsligt slår en man sig ner vid vårt bord med sin kaffekopp, det är lite besvärligt och det tar några försök, men snart sitter han, mannen tar en slurk ur sin kopp.
Och sätter igång.
– Du kan göra intervju med mig med! Jag har spelat SM, jag tog silver i lagtävlingen sen tog jag brons i dubbel och så har jag ett silver till, jag har fyra SM-medaljer, jag spelade med en som dog, vad var de han hette? Han som ramla ner, vad var det han hette han nu då…
Ulla försöker flika in men han fortsätter.
– Vad var de han hette… Han var svensk juniormästare… Lennart Rogerstedt! Vi spelade dubbel i Helsingborg, då förlorade vi mot Westling och Tonysson, men vi slog ut många! Bland annat en av de som var världsmästare, Arne Persson!
Det var jävligt bra, vi hade aldrig spelat dubbel tidigare!

Han fortsätter att prata på och dricka sitt kaffe, jag och Ulla lyssnar respektfullt. Mannen berättar om den gamla goda tiden tills kaffet är slut, då reser han sig långsamt upp och går igen. Vissa behöver bara komma hit för att ha någon att prata med.

Ping pong ping pong ping pong.

Inne i Ullas kök i Torslanda står kaffet redo och Ulla skär upp en bit sockerkaka. Här på bordet ligger ett fotoalbum från Hohhoth, fyllt med bilder från resan till Världsmästerskapet för tre år sedan i inre Mongoliet. Bilderna är mest från Peking, dit de svenska deltagarna åkte efter att turneringen var slut. Varje resa varar i tre veckor och mästerskapet pågår under en av de veckorna, efter det åker man vidare. Ulla har under sina resor träffat massor av nya människor, bland annat en amerikanska som hon spelade dubbel med i Vancouver 1990 och sedan inte träffade igen förens VM i Stockholm 2010, tjugo år senare.
–Hon har inte åkt på någon annan tävling under åren, hon har inte den ekonomin.
Men hon har varit med i amerikanska landslaget en gång i tiden, så hon var inbjuden till Stockholm och sökte pengar via en förening för att kunna komma hit och delta, så hon fick allting betalt.

här är en bild

För den ekonomiska biten kan vara svår, att åka till veteranmästerskapet Aukland kostar 45000 kronor för resa, boende och spelande. Alla har helt enkelt inte råd att åka med när medaljerna är värda sin vikt i guld och mer därtill. Det har tidigare talats om att sänka resekostnaden för att alla ska ha en möjlighet att kunna åka. Men Hans tror inte att fler skulle kunna åka med ändå, även om man sänkte priset från 45 000 till 35 000. Om man är beredd att spendera så mycket pengar ser man hellre att resan blir lite exklusiv och lyxig.

Någonting Ulla tycker är tråkigt, och som i första hand drabbar en grupp som oftast har en dålig ekonomi, nämligen de äldre damerna. 2011 gjordes pensionsutredningen, den visade att kvinnor fick ut betydligt mindre pengar än män. Kvinnorna hade nästan 15 procent lägre ersättning efter att de pensionerats. Även antalet pensionärer med dålig ekonomi ökar och i framtiden tror man att det kommer att gå från tio procent ändå upp till trettiofem procent de kommande femtio åren. Ulla skär upp en till bit sockerkaka.
– Det är många damer runt femtio som åker på mästerskap, då har barnen vuxit upp och då har man kanske lite mer pengar och man jobbar fortfarande, men det blir ju tuffare när man är pensionär. Hon fingrar på sitt armband, ”Fuck cancer” står det på det, hennes dotter har pärlat och pengarna går till Ung cancer. Nä, Världsmästerskapen är gubbarnas tävling, under tio procent av de deltagande brukar vara kvinnor, de enda länder som skickar många damer är Tyskland och Japan.

– I veteranmästerskapen är det alltid många japanska damer, omkring 300 och åttio procent från Japan är kvinnor, När männen är på jobbet så spelar hemmafruarna pingis.

Tillbaka i pingishallen ser man bollar skruvas till höger och till vänster, gå i nät och flyga iväg. Någon ropar till och en annan skrattar, det är onsdag förmiddag och gott om folk. Det är fullt vid borden, i fikarummet puttrar kaffet och bullarna går runt, en tia klirrar till i burken. Även de som avskyr att spela dubbel måste göra det idag, och rundpingis kommer inte ens på tal. Och i mitten av lokalen står Ulla. Det är bara fem månader kvar till mästerskapen och även om hon borde ligga i hårdträning för att ha en medaljchans så är det ingen som räknar poäng i matchen. För det viktigaste är inte att vinna, det är att ha någonstans att gå, att träffa människor och ha roligt, tillsammans.

Bollen går fram och tillbaka.

Ping pong ping pong ping pong


test2ruta33

PATRIK JÄVERBO

Comments are closed